Helges “nyårskrönika”

Gott Nytt År!, brukar jag säga den här dagen. Va? Förlåt? Vad sa du? Sa du gott nytt år? Nu? Sen blir det väldigt tyst en kort stund för att undran ska få tänka klart och förvåningen mogna.

Ja, just det! Jag sa gott nytt år! En del ler förlåtande sedan minnet bläddrat fram att det är det ’nya kyrkoåret’ som börjar första Advent. Andra ser enbart undrande ut. Någon enstaka döljer sin irritation om okunskapen men uthärdar ändå så fri från tradition och kyrka som många är. Och visst är det märkligt att kyrkan har haft – och har – en egen tidsordning med rymlig flexibilitet för datum då nyårsdagen ska infalla.

Den som inte är med i något samfund, alltså en förening, som bekräftelse åt sin tro, har ändå gott om tro om än det ena, än det andra. För en sportfiskare gäller det tron på framtidens innehåll och upplevelser vid fiskevattnen. Det ännu inte upplevda, annat än i drömmen, blir tydligare och tydligare och när jag välkomnar till Långåfisket utfärdar jag en garanti som jag verkligen kan stå för: Det är bara en tidsfråga innan du får en fisk!

Alla brukar ta mina ord på allvar vilket är en rolig upplevelse även för mig. Det finns ju gott om tillfällen och anledningar då jag inte blir trodd, trots att jag talar sanning och hindrar mig själv från att ’luras’.

Att önska sig en nyårsgåva idag skulle naturligtvis lätta tomtens säck, men hur kul blir det isåfall på julafton. I år kommer inte tomten, åtminstone inte in, om Folkhälsomyndigheten hindrar det besöket i pandemins skugga över julfirandet. Istället lägger hen klapparna utanför dörren, knackar på och försvinner innan någon ens hinner öppna. Förresten, det är inget nytt, det är ur den scenen ordet julklapp kommer. Någon lägger paket utanför och ’klappar’ på dörren. Då är det jul!

Däremot är det dags att underlätta för tradition och givmildhet genom att skriva önskelistan. Det är omtanke om alla alltifrån Tomten, nära och kära och andra generösa ända fram till mig själv. De så kallade önskeklapparna är det ju bara jag som känner till och om det är någon som ömmar för att jag ska få en sådan är det ju bra att jag talar om vad jag önskar mig.

Har man varit sportfiskare i några år är trängseln bland fiskeprylarna påtaglig. I den välfyllda flugasken trängs flugorna i sin vinterro och en del har redan gett upp hoppet om att få visa vad de går för. Trots allt elände som pandemin drabbat oss med, finns det en fråga som jag gärna tar med mig som något användbart i framtiden. ”Fråga dig om det är nödvändigt innan du gör något!” Det var någon på Folkhälsomyndigheten som kom på idén att det är den frågan vi ska ställa oss. Den frågan borde de få pris för. I flera Nobelstorlekar!

Frågan om vad som är nödvändigt, ställd innan man gjort något, kan dämpa vår överkonsumtion och lindra påverkan på miljö och klimat. Den gynnar hållbarheten. Och den hjälper oss att dränera prylhavet och ge oss mer tid åt det vi inte hinner uppleva som väsentligt. Mer kunskap och bildning ur bokfloden och tidskrifternas ystra bäckar och digitala serveringar som roar. Fler väsentligheter utöver tiden runt fiskevattnen. Mer tid, egentligen.

Men för allt i världen! Skriv inte ’mer tid’ i önskelistan för då får du ytterligare en klocka utöver de du redan har.